Den första tiden med valp

En vecka in på sommarledigheten kom hon vilket det förstås var en tanke med. Det kändes oerhört viktigt att få vara mycket och nära den lilla valpen första tiden. Till oss kom ett verkligt charmtroll. Så söt att folk stannade på gatan för att titta, att bilar höll på att krocka på parkeringen för att de bara hade ögon för henne och en försäljare som helt glömde bort sitt uppdrag att sälja när han fick syn på henne. Den första tiden följde vi helt Zeldas behov och mycket tid ägnades åt att läsa eller dylikt med henne i famnen.

Hon fick också tidigt åka båt då det är en sysselsättning som alla i familjen älskar. Hon var med oss ut och tältade, hon var med när vi umgicks med vänner och vi lät henne bli van vid allehanda miljöer vilket jag tror har lett till att vi har en lugn och trygg hund som inte stressar upp sig för allt och inget. Vi la alltså stor vikt vid socialisering med både människor och miljöer samtidigt som vi gav henne mycket tid och uppmärksamhet i hemmets lugna vrå.

Som sagt i början var det mycket frågor och jag är så glad att jag inte är rädd för att fråga. För mig är det bästa sättet till inlärning att ta tillvara på erfarna personers kompetens inom området och göra kunskapen till sin egen. Jag hittade bra sidor på facebook där detta med frågor var tillåtet. Sidan heter "Shiba in Sweden"

Vad var det då för frågor som uppstod i ett tidigt skede? Vi hade nog en liten rädsla att vi skulle få en hund som bet andra och var aggressiv därför blev det väldigt många frågor om Zeldas nafsande till en början. Som liten hundvalp hade hon en tendens att nafsa både i ben och händer och detta kände vi en oro för och en osäkerhet i hur vi skulle hantera. De tips vi fick var att inte överanvända ordet NEJ utan istället avleda och låta Zelda bita i en leksak eller dylikt. Att aldrig leka med bara händerna utan använda leksaker för att visa på att händerna har vi till att klappa med. Att dra leksaken på marken bort från Zelda och stimulera hennes jaktlust. Vi lärde oss ganska snabbt att det i många situationer gäller att förekomma och ligga steget före. E x när det kommer någon som skall hälsa på henne och hon nafsar så har jag hela tiden försökt få henne att lägga fokus på mig istället och lugna sig lite inför hälsningssituationen. Här var ett tips jag fick från en annan av mina facebookvänner som är hundinstruktör: Ibland blir de små valparna allt för ihärdiga i sitt bitande och då kan man faktiskt hålla fast hunden. Alltså man håller om hunden med båda händerna tills den lugnar ned sig och sedan kan man lugnt släppa greppet om hunden och stryka lugnt över hunden. Därefter kan hunden få en leksak att leka med eller något annat den får bita på. Medan man håller fast den kan man tala lugnt till hunden med låg, lugn röst. Och här kan man tänka att man använder en djupare ton. Det är ju så lätt för oss att prata med ljus röst till en liten valp Med rösten och "greppet" om hunden kan du samtidigt tala om att du är lugn, trygg men också bestämd. 

En annan fråga som dök upp tidigt och som jag så här i efterhand tänker kunde ha gått tokigt om jag inte fått så bra råd. Som valpar gör testar de att stoppa saker i munnen och detta tyckte jag var riktigt läskigt vilket resulterade i att jag ganska ofta tvingade Zelda att öppna munnen och så plockade jag ut det hon hade där. Hade detta fortsatt tror jag att jag satt igång ett kampbeteende mellan oss. Istället fick jag rådet att lära in kommandot loss och alltid ha någonting att ge henne i utbyte så att det är värt att släppa det som är i munnen. Detta fungerade verkligen jättebra och gör än idag. Det enda jag inte lyckats att få henne att byta bort är en bit hjortfile som hon lyckades sno åt sig från köket.

Eftersom shiban gärna håller sig på sin kant och inte är någon knähund ville vi vänja henne vid att det är mysigt att bli klappad och ligga i knä. Ända från att hon var riktigt liten har vi haft henne nära och idag uppskattar hon kontakt men hon tar aldrig initiativ till det själv.
Shiban är också känslig om sina tassar och vi hade hört många "skräckhistorier" om kloklippningen. Även där bestämde vi oss därför för att vänja henne vid detta. Vi hjälptes åt. Jag höll henne i famnen, pratade lugnt och mutade med godis medan min make klippte. Vi tog bara 1-2 klor per dag för att det inte skulle bli någon otäck och jobbig situation. Idag kan min man klippa klorna på henne utan att jag hjälper till och hon finner sig i det även om det inte är det bästa hon vet.

När Zelda var nästan precis 4 månader började vi på Valpkurs vilket också är någonting jag rekommenderar. En fantastisk miljö för att träffa människor som brinner för detta med hunduppfostran och hundträning. Dessutom en miljö som det är bra att vänja hunden vid. Att vara nära andra hundar och människor med fokus på att öva och ha roligt tillsammans. Under valpkursen var det mycket fokus på kontaktövningar, aktivering, belöning och passivitet. Samtidigt som vi träffades och tränade, läste vi en bok och diskuterade innehållet. För mig gav det ännu ett tillfälle att ställa frågor om allt och inget. Efter valpkursen var jag fortfarande lite rädd att bli lämnad ensam med min hund så jag gick en fortsättningskurs också. Där fick vi pröva på lite olika former av aktivering som nosework, spår m m. Båda dessa aktiviteter gick Zelda och jag igång på och de var enkla att applicera och pröva på hemmaplan. 

Jag tror att balansen mellan aktivering och passivitet är oerhört viktigt för en liten valp och något som leder till att hunden blir lugn och harmonisk. Vi har inte haft några bekymmer med att Zelda tuggar sönder saker, äter på möbler eller har andra stressbeteenden. Jag har som sagt varit väldigt sparsam med att använda NEJ men när jag gjort det har det kommit ända från magen och då har hon verkligen lyssnat. Under den första tiden var det viktigt för oss att ge Zelda några få men positiva hundmöten. Jag hörde mig för bland vänner och tursamt nog var det en arbetskamrat som också hade en valp. Underbart att se dessa två stöka runt på helt lika villkor. De hade så roligt att de knappt hade tid att dricka vatten lilla Loke och Zelda. Eftersom vi har Zeldas syster Vera på nära håll var det också en given lekkamrat. Under några dagar i september var vi hundvakter och att a två hundar var en stor skillnad mot att ha en men gissa om de hade roligt. Zelda sörjde när det var dags för Vera att åka hem igen. Den första tiden med Zelda var helt fantastisk och även om jag vet att vi verkligen njöt av den gick det så väldigt fort så du som går i valptankar se till att ha tid för din lilla krabat den första tiden och ta vara på dessa fantastiska månader.